Att inte kunna acceptera

Jag har nog inte förstått riktigt än (de har ju "bara" gått 34 veckor..) att man inte orkar allt på samma sätt med en kula på magen som innan. Blir frustrerad när jag inte orkar bära allt som man orkat innan,gå lika långt och i samma takt som man alltid gjort. (Foglossning är en av anledningarna i de fallet).
För jag VILL gå ut o gå nu rätt mycket när jag är hemma men jag ORKAR inte. Kan gå i 10min sen knyter sig hela magen och bäckenbenen gör skit ont och småsmå bebissteg är de jag kan ta då.
Jag VILL ha energin o ta tag i allt o storstäda heela lägenheten vaaarje dag och att maten ska stå på bordet när P kommer hem men har inte det.
Och i ärlighetens namn så skäms jag för det..Jag skäms för att jag inte orkar, jag skäms när jag säger ifrån när något blir för tungt (och de är inte ofta jag gör det) Jag skäms när han kommer hem och behöver hjälpa till..Jag skäms helt enkelt för hela mig och hur jag är.
Och de sista jag har (inte i alla sammanhang men dom flesta) är tålamod. Jag vet att jag har tålamod när jag behöver det så är inte orolig för framtiden men NU..NU har ja inte det!  Vet att de ska va såhär men jag har varit stark i så himla många andra situationer så varför kan jag inte vara den i den här?

MEN det värsta jag vet är när folk jämnför mig med andra (eller sig själv med hur andra är) för alla människor är olika. "Men jobba så länge du kan,de orkar jag." "jag jobbade tills dagen innan" "jag körde på som vanligt sen födde jag"  Jaha och???!
JAG ÄR INTE DU OCH DU ÄR INTE JAG!
Så kommer de aldrig att vara, varken i någon situation. Du kommer aldrig vara som jag och jag kommer aldrig va som du.
Och på de sättet tror jag det inte är många som tänker rätt för då skulle man aldrig jämnföra någon med någon annan. Därför om man läser som saker som ska hända t.ex. i V.33 under en graviditet så betyder de inte att man ska va på samma stadie själv! Och de förstår inte alla.
 Man är inte ovanlig för att man inte följer strömmen eller som det är sagt, det är så det verkliga livet är!